Shine a Light
Det känns ganska overkligt. Ganska långt ifrån den verklighet jag är van vid.
Det känns inte som att en människa som du skulle vara kapabel till att genomföra något sådant.
Det kan inte ha funnits mycket som gjorde ditt liv ljust.
Det hemska är att det känns som att jag var en del av det där ljusa fram tills i sommar då jag bröt alla band med dig. Är jag en orsak? Var du arg på mig? Var du besviken? Tyckte du att jag var egoistisk? Tyckte du illa om mig på slutet? Du skrev en gång att jag skulle dra åt helvete, och du menade det.
Jag undrar om du lyssnade en sista gång på Shine a Light. Jag undrar om du tänkte "Jag kommer aldrig mer klicka på play och höra den här låten." Jag undrar om du tänkte
"Jag kommer aldrig mer att sova i min säng."
"Aldrig mer se min mamma"
"Aldrig mer se mina syskon"
"Jag kommer aldrig mer att bli kär."
Tänkte du en sista tanke om din familj? Vad var din sista tanke?
Jag undrar hur mycket Robin förstår. Vad jag minns så är hon runt 7 år gammal. Jag minns bilden på dig när du sitter utanför ditt förra hus och du ser så jävla lycklig ut (kanske bara en fasad).
Jag undrar om det fanns en tid då du var lycklig. Jag har Shine a light på repeat, för att hedra dig på något sätt. Jag gråter för att du är död. Jag visste vem du var tror jag. Och jag minns hur ont det gjorde när du påstod att "du känner inte mig".
Det var som att alla timmar av telefonsamtal, alla milslånga msnkonversationer och sms var borta.
Det låter ytligt. Men det var djupt. Jag pratade om dig i skolan varje dag. Du var en del av mitt liv.
På min dator har jag över 30 sparade msnkonversationer med dig som verkligen betyder något, och jag vågar inte öppna dem.
Sista gången vi pratade var när jag var i Serbien den här sommaren, i juli. Jag minns att jag klagade på värmen och du klagade på kylan.
Du var hög och gjorde ett utlägg på hur du mådde, och du ångrade dig.
Sättet du drev med allt. Ditt perspektiv på livet. Din extrema envishet. Det fascinerar mig fortfarande.
Jag minns första gången vi pratade i telefon. Herre gud, du är död.
Det var.. jag minns inte när det var, men jag minns att jag gick utomhus extra långt och extra sakta för att prata längre. Och jag minns den där gången när jag skulle på skolbalen i 9:an, det var i juni i år, och vi pratade i fyra timmar. Det var från klockan 00 till 04 och jag låg ute på min altan och såg gatuljusen smälta samman med morgonljuset.
Du skrattade åt min ångest. Jag var rädd för din ångest.
Jag önskar att din själ är lätt som en ljus citronfjäril och att du bara svävar av lycka någonstans där inga bekymmer kan nå dig.
En god människa. Hejdå. Vi ses aldrig igen här.
Det känns inte som att en människa som du skulle vara kapabel till att genomföra något sådant.
Det kan inte ha funnits mycket som gjorde ditt liv ljust.
Det hemska är att det känns som att jag var en del av det där ljusa fram tills i sommar då jag bröt alla band med dig. Är jag en orsak? Var du arg på mig? Var du besviken? Tyckte du att jag var egoistisk? Tyckte du illa om mig på slutet? Du skrev en gång att jag skulle dra åt helvete, och du menade det.
Jag undrar om du lyssnade en sista gång på Shine a Light. Jag undrar om du tänkte "Jag kommer aldrig mer klicka på play och höra den här låten." Jag undrar om du tänkte
"Jag kommer aldrig mer att sova i min säng."
"Aldrig mer se min mamma"
"Aldrig mer se mina syskon"
"Jag kommer aldrig mer att bli kär."
Tänkte du en sista tanke om din familj? Vad var din sista tanke?
Jag undrar hur mycket Robin förstår. Vad jag minns så är hon runt 7 år gammal. Jag minns bilden på dig när du sitter utanför ditt förra hus och du ser så jävla lycklig ut (kanske bara en fasad).
Jag undrar om det fanns en tid då du var lycklig. Jag har Shine a light på repeat, för att hedra dig på något sätt. Jag gråter för att du är död. Jag visste vem du var tror jag. Och jag minns hur ont det gjorde när du påstod att "du känner inte mig".
Det var som att alla timmar av telefonsamtal, alla milslånga msnkonversationer och sms var borta.
Det låter ytligt. Men det var djupt. Jag pratade om dig i skolan varje dag. Du var en del av mitt liv.
På min dator har jag över 30 sparade msnkonversationer med dig som verkligen betyder något, och jag vågar inte öppna dem.
Sista gången vi pratade var när jag var i Serbien den här sommaren, i juli. Jag minns att jag klagade på värmen och du klagade på kylan.
Du var hög och gjorde ett utlägg på hur du mådde, och du ångrade dig.
Sättet du drev med allt. Ditt perspektiv på livet. Din extrema envishet. Det fascinerar mig fortfarande.
Jag minns första gången vi pratade i telefon. Herre gud, du är död.
Det var.. jag minns inte när det var, men jag minns att jag gick utomhus extra långt och extra sakta för att prata längre. Och jag minns den där gången när jag skulle på skolbalen i 9:an, det var i juni i år, och vi pratade i fyra timmar. Det var från klockan 00 till 04 och jag låg ute på min altan och såg gatuljusen smälta samman med morgonljuset.
Du skrattade åt min ångest. Jag var rädd för din ångest.
Jag önskar att din själ är lätt som en ljus citronfjäril och att du bara svävar av lycka någonstans där inga bekymmer kan nå dig.
En god människa. Hejdå. Vi ses aldrig igen här.
Ett kryptiskt inlägg
Det är nu det är. Tiden! Fattar ni inte?
Nu rinner den. Psssssssff.. Ur våra händer.
Och jag tänker inte analysera att vi inte gör något av tiden.
Jag tänker bara beundra hur slappa vi är.
Hur vi låter saker rinna ur händerna på oss när man egentligen kan rädda allt.
Och när man egentligen kan söka gensvar och få resultat...
..så tigger man stumt om svar på en fråga som man aldrig ställt.
Och när man egentligen kan le och få det där jävla leendet som är så värt allt..
..så tittar man bort och famlar efter ett glas till.
Och varför denna idioti? Varför inte bara köra?
Skita i allt helvetiskt och ytligt? Bara strunta i illaluktande moralkakor och normer som inte är mer än tomma ord och ofullständiga meningar? Varför inte bara lita på att.. det ordnar sig? Varför kan man inte lita på ord?
Jag vet precis varför, tror jag. Jag tror att jag har hittat svaret på den frågan.
Men problemet är, att mitt svar - svaret - inte gör någon som helst nytta.
Det löser inget. Det är bara ett jävla svar. Helt grått och nyanskallt mot svart och vitt.
Svaret är: Det krävs mod.
Nu rinner den. Psssssssff.. Ur våra händer.
Och jag tänker inte analysera att vi inte gör något av tiden.
Jag tänker bara beundra hur slappa vi är.
Hur vi låter saker rinna ur händerna på oss när man egentligen kan rädda allt.
Och när man egentligen kan söka gensvar och få resultat...
..så tigger man stumt om svar på en fråga som man aldrig ställt.
Och när man egentligen kan le och få det där jävla leendet som är så värt allt..
..så tittar man bort och famlar efter ett glas till.
Och varför denna idioti? Varför inte bara köra?
Skita i allt helvetiskt och ytligt? Bara strunta i illaluktande moralkakor och normer som inte är mer än tomma ord och ofullständiga meningar? Varför inte bara lita på att.. det ordnar sig? Varför kan man inte lita på ord?
Jag vet precis varför, tror jag. Jag tror att jag har hittat svaret på den frågan.
Men problemet är, att mitt svar - svaret - inte gör någon som helst nytta.
Det löser inget. Det är bara ett jävla svar. Helt grått och nyanskallt mot svart och vitt.
Svaret är: Det krävs mod.
Ett skilsmässobarns tankar, del 2
Det är den 16 september år 2008, och jag börjar komma till insikt om att det nog inte är värt att bo så här med tanke på hur det fördärvar min psykiska hälsa.
När jag läser detta om 20 år så ska jag tänka på följande:
När du träffar någon du älskar och ni båda känner att ni vill bilda familj - tänk 60 steg framåt. Låt inte dina framtida barn gå igenom samma helvete som jag gör nu. Gör inte samma misstag som mina föräldrar och lev lyckligt i äktenskap i några år, för att sedan låta barnen betala priset av deras dumhet.
Tänk alltid på barnens bästa.
Visa alltid kärlek till dina barn, varje dag. Sms:a och skriv att du älskar dina barn, ring, krama, pussa, vad som helst. Att känna sig oälskad är inte en känsla du vill föra med dig från din egen barndom.
Om du skiljer dig från din man (om du gifter dig dvs.), så är det barnen som ska bestämma hur allt ska vara, hur jobbigt det än blir för dig och pappan. Barnen ska bestämma hur länge man vill vara hos den ena föräldern, hur flytten av alla grejer ska skötas, hur julen ska firas, hur födelsedagarna ska göras på bästa sätt osv, osv.
Vad jag än gör, så ska jag aldrig någonsin låta det bli som det är för mig nu.
Mina barn ska inte behöva gråta i ångest istället för att lära sig hur man multiplicerar bråk.
För det har hänt mig för ofta. Mitt eget liv kommer i kläm, jag betalar nu för att mina föräldrar fick leka för 10 år sedan.
Kära dagbok. Nu har det slagit om.
Usch vad jag hatar känslor.
Typiskt. Såå typiskt mig. Det har slagit om.
Det är säkert bara en tillfällighet, men idag känner jag hat och igår var det tvärtom.
Fast. Jag kanske har kommit till insikt.
Till insikt om att det aldrig kommer att bli som jag vill att det ska bli.
För det handlar ju faktiskt inte om mig nu, ansvaret är inte längre på min sida.
Eller är det det?
Det jag inte har velat inse kanske har trillat ner i det rätta facket just nu och håller på att bearbetas av min hjärna och mitt hjärta.
Och om så är fallet så kommer det bli ett helvete av tårar.
Typiskt. Såå typiskt mig. Det har slagit om.
Det är säkert bara en tillfällighet, men idag känner jag hat och igår var det tvärtom.
Fast. Jag kanske har kommit till insikt.
Till insikt om att det aldrig kommer att bli som jag vill att det ska bli.
För det handlar ju faktiskt inte om mig nu, ansvaret är inte längre på min sida.
Eller är det det?
Det jag inte har velat inse kanske har trillat ner i det rätta facket just nu och håller på att bearbetas av min hjärna och mitt hjärta.
Och om så är fallet så kommer det bli ett helvete av tårar.
Ett skilsmässobarns tankar, Del 1
Kära dagbok.
Har börjat fundera på att flytta hemifrån ur ett nytt perspektiv nu.
Förut var det mest tankar som "bort från familjen" och "leva självständigt" som rörde sig i huvudet.
Imorse kom jag att tänka på något som jag konstigt nog aldrig tänkt på förut;
Att aldrig behöva tänka på att ha med sig laddaren till den andra föräldern varje fredag..
Att aldrig behöva tänka på "har jag verkligen rena strumpor hos pappa eller måste jag ta med mig till skolan och sen hem?" eller "det där linnet vill jag ha på tisdag nästa vecka och jag måste ha jumpabyxorna med mig till idrotten på onsdag".
Och för att inte tala om när man glömt rakhyveln hos mamma och man har idrott dagen därpå och man verkligen har lust att raka benen..
Eller när mobilen har 6% batteri kvar och laddaren är hos det andra päronet och man ska bort dagen därpå..
Eller när det spöregnar ute, cykeln är hos mamma, jag hos pappa, ingen orkar skjutsa, och man MÅSTE ha skolböckerna till dagen därpå.
Och nej, man lär sig inte att komma ihåg sådant! Inte ens efter nästan tio års "pendlande" mellan två olika hem så kommer man ihåg eltandborsten, ansiktstvätten, den bästa hårmoussen, de skönaste mjukisbyxorna eller blanketten som ska med till skolan.
Man glömmer.
Man orkar inte tänka på sådant varje fredagsmorgon, för man vet att om man börjar fundera på vad man bör ha med sig, så kommer det sluta med att skolväskan väger 10 kg (och man vill fan inte bära på en tiokilosväska en hel dag hemifrån till skolan - och från skolan hem till den andra föräldern).
Och ni kanske undrar över varför jag bara tillbringar en vecka hos den ena föräldern och inte två eller tre veckor?
Jo, jag har också funderat. Och jag har kommit fram till att det är en vanesak. Jag är van vid att få träffa min pappa och min underbara lillasyster Anna efter 7 dagar utan dem, och att förlänga tiden hos en förälder skulle kännas tungt och ovant.
Och ni kanske också undrar över om det inte blir jobbigt att byta så ofta, och jo det blir jävligt jobbigt. Man hinner aldrig landa och jag hinner aldrig börja känna mig riktigt trygg och hemmastadd i ett hem innan det är dags att ta mitt pick och pack till nästa hem.
Det är jobbigt. Och fördelarna med två hem känns ganska få. Papper hit och papper dit, säg till pappa att det är föräldramöte då, och säg till mamma att Emilias basketavgift är så många kronor, det är mycket att komma ihåg för en redan överfull hjärna matad med för mycket info.
Ett eget hem - egna regler.
Öppna dörrar till alla rum, färg överallt, MIN konst på väggarna, MIN musik i högtalarna, och MITT liv.
Jag längtar varje dag.
Har börjat fundera på att flytta hemifrån ur ett nytt perspektiv nu.
Förut var det mest tankar som "bort från familjen" och "leva självständigt" som rörde sig i huvudet.
Imorse kom jag att tänka på något som jag konstigt nog aldrig tänkt på förut;
Att aldrig behöva tänka på att ha med sig laddaren till den andra föräldern varje fredag..
Att aldrig behöva tänka på "har jag verkligen rena strumpor hos pappa eller måste jag ta med mig till skolan och sen hem?" eller "det där linnet vill jag ha på tisdag nästa vecka och jag måste ha jumpabyxorna med mig till idrotten på onsdag".
Och för att inte tala om när man glömt rakhyveln hos mamma och man har idrott dagen därpå och man verkligen har lust att raka benen..
Eller när mobilen har 6% batteri kvar och laddaren är hos det andra päronet och man ska bort dagen därpå..
Eller när det spöregnar ute, cykeln är hos mamma, jag hos pappa, ingen orkar skjutsa, och man MÅSTE ha skolböckerna till dagen därpå.
Och nej, man lär sig inte att komma ihåg sådant! Inte ens efter nästan tio års "pendlande" mellan två olika hem så kommer man ihåg eltandborsten, ansiktstvätten, den bästa hårmoussen, de skönaste mjukisbyxorna eller blanketten som ska med till skolan.
Man glömmer.
Man orkar inte tänka på sådant varje fredagsmorgon, för man vet att om man börjar fundera på vad man bör ha med sig, så kommer det sluta med att skolväskan väger 10 kg (och man vill fan inte bära på en tiokilosväska en hel dag hemifrån till skolan - och från skolan hem till den andra föräldern).
Och ni kanske undrar över varför jag bara tillbringar en vecka hos den ena föräldern och inte två eller tre veckor?
Jo, jag har också funderat. Och jag har kommit fram till att det är en vanesak. Jag är van vid att få träffa min pappa och min underbara lillasyster Anna efter 7 dagar utan dem, och att förlänga tiden hos en förälder skulle kännas tungt och ovant.
Och ni kanske också undrar över om det inte blir jobbigt att byta så ofta, och jo det blir jävligt jobbigt. Man hinner aldrig landa och jag hinner aldrig börja känna mig riktigt trygg och hemmastadd i ett hem innan det är dags att ta mitt pick och pack till nästa hem.
Det är jobbigt. Och fördelarna med två hem känns ganska få. Papper hit och papper dit, säg till pappa att det är föräldramöte då, och säg till mamma att Emilias basketavgift är så många kronor, det är mycket att komma ihåg för en redan överfull hjärna matad med för mycket info.
Ett eget hem - egna regler.
Öppna dörrar till alla rum, färg överallt, MIN konst på väggarna, MIN musik i högtalarna, och MITT liv.
Jag längtar varje dag.
