.

Kära dagbok.
Har börjat fundera på att flytta hemifrån ur ett nytt perspektiv nu.
Förut var det mest tankar som "bort från familjen" och "leva självständigt" som rörde sig i huvudet.
Imorse kom jag att tänka på något som jag konstigt nog aldrig tänkt på förut;
Att aldrig behöva tänka på att ha med sig laddaren till den andra föräldern varje fredag..
Att aldrig behöva tänka på "har jag verkligen rena strumpor hos pappa eller måste jag ta med mig till skolan och sen hem?" eller "det där linnet vill jag ha på tisdag nästa vecka och jag måste ha jumpabyxorna med mig till idrotten på onsdag".

Och för att inte tala om när man glömt rakhyveln hos mamma och man har idrott dagen därpå och man verkligen har lust att raka benen..
Eller när mobilen har 6% batteri kvar och laddaren är hos det andra päronet och man ska bort dagen därpå..
Eller när det spöregnar ute, cykeln är hos mamma, jag hos pappa, ingen orkar skjutsa, och man MÅSTE ha skolböckerna till dagen därpå.

Och nej, man lär sig inte att komma ihåg sådant! Inte ens efter nästan tio års "pendlande" mellan två olika hem så kommer man ihåg eltandborsten, ansiktstvätten, den bästa hårmoussen, de skönaste mjukisbyxorna eller blanketten som ska med till skolan.
Man glömmer.
Man orkar inte tänka på sådant varje fredagsmorgon, för man vet att om man börjar fundera på vad man bör ha med sig, så kommer det sluta med att skolväskan väger 10 kg (och man vill fan inte bära på en tiokilosväska en hel dag hemifrån till skolan - och från skolan hem till den andra föräldern).

Och ni kanske undrar över varför jag bara tillbringar en vecka hos den ena föräldern och inte två eller tre veckor?
Jo, jag har också funderat. Och jag har kommit fram till att det är en vanesak. Jag är van vid att få träffa min pappa och min underbara lillasyster Anna efter 7 dagar utan dem, och att förlänga tiden hos en förälder skulle kännas tungt och ovant.

Och ni kanske också undrar över om det inte blir jobbigt att byta så ofta, och jo det blir jävligt jobbigt. Man hinner aldrig landa och jag hinner aldrig börja känna mig riktigt trygg och hemmastadd i ett hem innan det är dags att ta mitt pick och pack till nästa hem.

Det är jobbigt. Och fördelarna med två hem känns ganska få. Papper hit och papper dit, säg till pappa att det är föräldramöte då, och säg till mamma att Emilias basketavgift är så många kronor, det är mycket att komma ihåg för en redan överfull hjärna matad med för mycket info.

Ett eget hem - egna regler.
Öppna dörrar till alla rum, färg överallt, MIN konst på väggarna, MIN musik i högtalarna, och MITT liv.
Jag längtar varje dag.