.

Det känns ganska overkligt. Ganska långt ifrån den verklighet jag är van vid.
Det känns inte som att en människa som du skulle vara kapabel till att genomföra något sådant.
Det kan inte ha funnits mycket som gjorde ditt liv ljust.
Det hemska är att det känns som att jag var en del av det där ljusa fram tills i sommar då jag bröt alla band med dig. Är jag en orsak? Var du arg på mig? Var du besviken? Tyckte du att jag var egoistisk? Tyckte du illa om mig på slutet? Du skrev en gång att jag skulle dra åt helvete, och du menade det.

Jag undrar om du lyssnade en sista gång på Shine a Light. Jag undrar om du tänkte "Jag kommer aldrig mer klicka på play och höra den här låten." Jag undrar om du tänkte
"Jag kommer aldrig mer att sova i min säng."
"Aldrig mer se min mamma"
"Aldrig mer se mina syskon"
"Jag kommer aldrig mer att bli kär."

Tänkte du en sista tanke om din familj? Vad var din sista tanke?

Jag undrar hur mycket Robin förstår. Vad jag minns så är hon runt 7 år gammal. Jag minns bilden på dig när du sitter utanför ditt förra hus och du ser så jävla lycklig ut (kanske bara en fasad).

Jag undrar om det fanns en tid då du var lycklig. Jag har Shine a light på repeat, för att hedra dig på något sätt. Jag gråter för att du är död. Jag visste vem du var tror jag. Och jag minns hur ont det gjorde när du påstod att "du känner inte mig".
Det var som att alla timmar av telefonsamtal, alla milslånga msnkonversationer och sms var borta.

Det låter ytligt. Men det var djupt. Jag pratade om dig i skolan varje dag. Du var en del av mitt liv. 
På min dator har jag över 30 sparade msnkonversationer med dig som verkligen betyder något, och jag vågar inte öppna dem.

Sista gången vi pratade var när jag var i Serbien den här sommaren, i juli. Jag minns att jag klagade på värmen och du klagade på kylan.
Du var hög och gjorde ett utlägg på hur du mådde, och du ångrade dig.

Sättet du drev med allt. Ditt perspektiv på livet. Din extrema envishet. Det fascinerar mig fortfarande.
Jag minns första gången vi pratade i telefon. Herre gud, du är död.
Det var.. jag minns inte när det var, men jag minns att jag gick utomhus extra långt och extra sakta för att prata längre. Och jag minns den där gången när jag skulle på skolbalen i 9:an, det var i juni i år, och vi pratade i fyra timmar. Det var från klockan 00 till 04 och jag låg ute på min altan och såg gatuljusen smälta samman med morgonljuset.
Du skrattade åt min ångest. Jag var rädd för din ångest. 

Jag önskar att din själ är lätt som en ljus citronfjäril och att du bara svävar av lycka någonstans där inga bekymmer kan nå dig.
En god människa. Hejdå. Vi ses aldrig igen här.