.

Här sitter jag, fötterna på en mjuk pall, häcken i en mjuk, röd soffa, huvudet lutat mot en mjuk, röd kudde, och laptopen i knät. Till höger om mig befinner sig en kopp thé med "Indian Spice"-smak, det ryker så där snyggt ur den och jag skymtar levande ljus bakom thékannan..
Jag kallar det: njutning.

Och jag är tacksam för att jag inte behöver mer än detta för att njuta!

Riktigt så njutbar var inte gårdagens hemfärd från Bovall..
16:30 åkte vi (jag, Jonna, Håkan, Anna-Karin och Luffarn) mot Uddevalla för att släppa av mig vid stationen där.
Vi var framme i god tid och Anna-Karin bjöd på fika på ett konditori med en mystisk och illvillig kassörska..
Med 7 minuter kvar till tåget skulle gå kom min tågpanik som jag alltid får när tågtider är inblandade. Hjärtat bultar och jag fumlar och famlar. Ögonen spärras upp och andningen ökar markant. Jag får någon slags panik. Det är för att jag är rädd för att missa tåget, eller glömma att gå av. Därför är det strängt förbjudet att sova på tåget, i min regelbok. Jag hann i alla fall på tåget i god tid, säkert 4 minuters marginal! En underbar familj (Söderströms) vinkade av mig och jag slog på iPoden där jag satt med ett tomt säte bredvid mig. Jag noterade att det fanns gott om tomma säten i tåget medan jag lyssnade på skön musik framförd av Nirvana.
Plötsligt var det någon konstig tant som plockade upp min väska från det "tomma" sätet bredvid mig och satt väskan i knät på mig!! Jag blev lite förbryllad, för det fanns många tomma säten och platserna var inte numrerade.. Fick stå ut med stark, mustig parfymdoft men jag hoppas att hon störde sig mer på mitt musiklyssnande som hon med säkerhet kunde höra genom iPods dåliga hörlurar. Efter lite småpanik över att jag kanske missat Herrljunga där tågbytet skulle ske, insåg jag att det var NU jag skulle stiga av. Tog mitt pick och pack och insåg att min ryggsmärta var mensvärk. Ett stort "NEEEEEEEEEEJJJJJ" ekade i mitt huvud när jag fattade att jag inte hade med mig någon värktablett..

När jag steg av tåget och hamnade på Herrljunga station framkallades ångestkänslor när jag såg hur öde det var... Klockan var nu 18.45 och X2000-tåget jag skulle byta till skulle gå 19:20.. Kissnödig som jag var tog jag mig till den klaustrofobiska väntesalen för att finna en toa. YES, tänkte jag! Ingen kö! Gick fram till toadörren för att sedan upptäcka att jag inte hade några kontanter att betala toalettbesöket med alls.. Och då menar jag att jag inte ens hade en sketen 50-öring..
Satte mig på den tunga reseväskan med guran i famnen, den andra väskan på golvet och väntade. Jag stirrade på skärmen som visade avgångar och ankomster och till min stora förskräckelse såg jag att tåget jag och många fler väntade på var försenat.. Det skulle nu gå 19.50 istället för 19.20.. Kissnödig och mensvärkig och fattig skulle jag nu få vänta i en hel timme för att få ombordstiga snabbtåget X2000.. Fyy..



Som tur var ändrades tiden efter hand till 19.35. Jag skyndade upp på den iskalla perrongen och steg på tåget, vagn 5. Det första jag såg var Peter Siepen som satt iklädd lika coola kläder som vanligt, och den grymma sjömanshatten (som säkert har ett riktigt namn..). Jag blev gladare. Alltid kul att se en härlig person. Dessutom råkar det vara så att jag är bekant med Peters pappa Bernard. Han är också en trevlig prick, fast med betydligt mindre utstickande stil.

Jag hittade min plats på tåget, några platser ifrån Peter Siepen och lade upp väskan och guran på hyllan ovanför folks huvuden. Skrattade till när tanken av hur jävla kul det skulle vara om jag slant och väskan for ner i huvudet på mannen under hyllan flög genom mitt huvud, men händelsen inträffade inte. Jag satte mig på fönsterplatsen jag hade blivit tilldelad och bredvid mig satt redan en ljushårig kille i tjugoårsåldern. Han verkade tro att han var tuff. Jag slog på iPoden och förbannade mig själv för att ha glömt en bok att läsa på de två timmar som resan skulle ta. Efter ett tag orkade jag inte lyssna på musik längre, fick lite ont i huvudet. Tog ur hörlurarna och ilskan bubblade upp i mig. Killen bredvid hade likadana idiotiska hörlurar som mig, och jag hörde hans musik. Och då menar jag att jag kunde urskilja growl-orden ur hans patetiskt hemska hårdrock eller under vilken genre sådan skitmusik går. Fyfasen. Utan att tycka synd om mig själv kunde jag konstatera att jag satt i en tågkupé med mensvärk, inga matpengar, ingen bok, en släng huvudvärk och ett godståg som tydligen lagt sig framför x2000-tåget så att vi nu åkte långsammare än ett vanligt pendeltåg.. Tur att jag inte hade humörssvängningar just då. När jag väl kom fram till Södertälje Syd, 1 timme efter beräknad tid/efter vad biljetten angav, väntade Ivan och mamma på mig. Skönt att sätta sig i bilen, åka hem till pappa och hälsa, hämta laptopen och åka hem. Ahhh.

Vilken jävla tågresa.