.

Nu är jag fri, och det känns förjävligt. Att ta farväl av klassen, den underbara klassen som har varit min andra familj i 3 år, 4 år och i vissa fall 10 år var utan tvekan bland top 3 på det hemskaste jag varit med om. Tårarna sprutade och kramarna var hårda och intensiva. Att sedan få läsa allas hälsningar och hejdå-kommentarer i minnesboken som vi fick varsin av gjorde smärtan bara värre. Usch. Ändå känns det skönt: Jag har klarat grundskolan och har inte längre skolplikt. Det känns helt stört att kunna säga så. Fast nu känns inga formella grejer viktiga, betygen och annan materiell skit betyder inget, allt som betyder något och berör mig är att jag lämnat 28 underbara människor och att våra vägar nu blir åtskilda.

Sophie hade en underbart fin tanke om hur man kan se vår klassplittring: Alla står på fågelboets kant, redo att flyga, och när vi lättar från tryggheten i fågelboet skiljs våra vägar åt helt.

Det är verkligen så det är. Sophie är en underbar rackare. (Här är hennes blogg!)
På tal om Sophie och hennes filoSophier (där fick jag ju VERKLIGEN till det..) så var det med henne, mor, far och bror jag var och fikade med efter avslutningen i Ytterjärna! Så mysigt.. Vi pratade minnen, klasskompisar och klassen överlag.

Funderar på att köpa Ben & Jerrys-glass för att belöna mig själv efter allt slit i skolan! DET FÖRTJÄNAR JAG VERKLIGEN!

Kram