.

Puh vilken ansträngande dag!
Trots min omotivation till att göra mitt bästa i skolan då jag går "fel" linje så har jag presterat idag.
Jag försökte göra mitt bästa även fast rastlösheten spelade mig spratt hela tiden och störde koncentrationen.
Kan dock inte säga att det var en bra dag eftersom svensk kassaservice jävlades med mig efter skolan. Klockan var över fyra när jag kom ner till Södertälje centrum och gick biten till Posten som ligger i utkanten av centrum.
Älgade på i redig takt så jag skulle hinna till ett passande tåg, och när jag väl kommer fram till kassan möts jag av ett "nej, svensk kassaservice har flyttat, du får gå till närmsta bank".

Jag gjorde som sades och gick till Swedbank, genomsvettig och trött. Trött som FAN. Tog en kölapp och till min lycka så var bara en person före. Kom fram till kassan och blev tillsagd att jag är på fel ställe igen. Gick dit jag visades och insåg till min hemskaste förskräckelse att jag befann mig i ett illaluktande vänterum, fyllt av trötta folk som brett ut sig på varenda bänk och stol och EN ENDASTE kassa är öppen. I de andra två kassorna sitter två tjejer med nonchalanta miner och gör något som ser ut att vara lika viktigt som att fila naglarna. Jag blev nästan förbannad men hejdade mig från att börja koka inombords och tog en kölapp. Nummer 201. Tittar upp på skärmen där nuvarande betjäning visas. 185.

Det fanns bara en sak att göra. Ringa till Jonna och berätta om mina sorger angående otur med kölappshelveten och felvandring. Gnällde till Jonna och gav efter ett par minuter upp mitt väntande på stående fot (då idioten på bänken intill halvlåg på den och hade en stor hockeytrunk bredvid sig, varför fan sa jag inte till?) och gick mot tåget. Hemresan tog 35 minuter istället för ordinarie 20. Ännu en idiotisk faktor som bidrar till min trötthet och mitt humör.

Väl hemma såg jag det ljusa med dagen, KOSS-hörlurarna hade kommit. YES. Precis när jag kommit innanför dörren kommer min bror Ivan in i huset med någon kompis. Han sa hej och stack ut igen.
Kvar stod jag med ett då oupptäckt diskberg och en diskmaskin att tömma eftersom att Ivan inte tömmer den, hur många gånger man än säger till.

Ställde mig och började fixa med de sistnämda och först tänkte jag inte alls. Sedan kom det som detta inlägg egentligen handlar om, att plocka upp efter någon. O'boyglas, saftglas, smörgåstallrikar, koppar och bestick. Ivans skit. Hans kvarlämningar från det han stoppat i munnen. Något han bara ställer undan, för han VET att jag eller mamma kommer att tröttna på synen av skiten och plocka undan det. Ilskan stöter till som åska i mig och jag blir förbannad.

Varför ska jag ta upp HANS skit? Lugnar ner mig igen och dagens mest idiotiska tanke besöker min överansträngda hjärna; "hans tid kommer". Fördjupar mig i tanken som var menad "det kommer en dag då Ivan är lika 'mogen' och 'ansvarstagande' som jag och får stå och plocka upp min skit".

MEN. SÅ ÄR DET FAN INTE ALLS! När den dagen kommer är jag redan utflyttad till ett eget hem för länge sedan! Och jag vill vänta med "mamma-städar-upp-efter-barnen"-grejen tills jag faktiskt FÅR barn.

Ivans tid kommer inte. Ivan kommer aldrig bli en mamma som står med gula diskhandskar och ett blått förkläde med kladdkakekladd, kaviar och ost på i ett kök med alldeles för hög decibelsumma, för vet ni? Han är kille. Ivan kommer bli en sådan soffpotatis som sitter med handen i byxlinningen och bläddrar bland kanalerna på tv medan hans fru lagar maten, tar hand om barnen och diskar. SAMTIDIGT.

Jag blir så trött att det känns som jag är åttio år gammal.
Tack bloggen för att du finns och låter mig avreagera mig på dig.
Tack.