.

Usch. Jag ger upp.
Orkar inte förvänta mig något längre.
Helst vill jag radera de x månaderna ur mitt liv och fortsätta leva utan att veta av personens existens.
Jag vill inte ha önsketänkandet i mitt huvud. Jag vill inte drömma mig iväg mer.
Jag vill ha raka svar och frågor, för jag förstår mig inte på "den svåra vägen".
Jag vet inte hur man hanterar sådant, jag vet ju inte ens hur jag ska hantera mig själv?
Vad har du fått ut av detta? Och vad har jag fått ut av detta?
Medan alla reflekterar över sig själva och ser sina brister, funderar jag på ytliga saker och ovesäntliga grejer.
Eller? Jag vet inte vart jag har mig själv, och det känns väldigt obehagligt och riskabelt.
Du gör det inte bättre.

Eller gör du det?

---

But you - I love.