.

Det är den 16 september år 2008, och jag börjar komma till insikt om att det nog inte är värt att bo så här med tanke på hur det fördärvar min psykiska hälsa.

När jag läser detta om 20 år så ska jag tänka på följande:

När du träffar någon du älskar och ni båda känner att ni vill bilda familj - tänk 60 steg framåt. Låt inte dina framtida barn gå igenom samma helvete som jag gör nu. Gör inte samma misstag som mina föräldrar och lev lyckligt i äktenskap i några år, för att sedan låta barnen betala priset av deras dumhet.

Tänk alltid på barnens bästa.

Visa alltid kärlek till dina barn, varje dag. Sms:a och skriv att du älskar dina barn, ring, krama, pussa, vad som helst. Att känna sig oälskad är inte en känsla du vill föra med dig från din egen barndom.

Om du skiljer dig från din man (om du gifter dig dvs.), så är det barnen som ska bestämma hur allt ska vara, hur jobbigt det än blir för dig och pappan. Barnen ska bestämma hur länge man vill vara hos den ena föräldern, hur flytten av alla grejer ska skötas, hur julen ska firas, hur födelsedagarna ska göras på bästa sätt osv, osv.

Vad jag än gör, så ska jag aldrig någonsin låta det bli som det är för mig nu.

Mina barn ska inte behöva gråta i ångest istället för att lära sig hur man multiplicerar bråk.
För det har hänt mig för ofta. Mitt eget liv kommer i kläm, jag betalar nu för att mina föräldrar fick leka för 10 år sedan.