.

Igen, denna känsla.
Den är allt annat än desperat. Den är lugn. Accepterande. Den säger okej, läget är så här.
Den säger att kärlek är på en svårighetsgrad jag inte når.
Den säger att jag bör ta avstånd.
Akta mig för vassa kanter, hårda ord.
Skarpa miner och höjda händer.
Den säger: "Ducka!! Lägg dig ner! Låt ingen se dig och ligg kvar tills alla som kan se gått förbi!"
Den håller mig mot marken och jag bara lyssnar. Droppdropp, om det är vatten eller musik vet jag inte.
För det är förvirring och turbulens i mitt huvud och mitt hjärta vill inte vara med.
Det står på sidan av och tuggar tuggumi, för det har redan bestämt sig.
Mitt hjärta vet exakt vad det vill, det har sagt det till mig.
Det viskade genom alla årdror och ner i magen så att fjärilarna dansade.
Och jag visste exakt vad hjärtat sa.

Men världen vill inte göra vad hjärtat säger.